Kanske för att jag är störd.
Ja, det måste vara det.

Lista på symptom under övergång från Citalopram till Venlafaxin:

• Illamående
• Mer obalanserad
• Sover hemskt dåligt
• Darrig, yr
• Kraftlös
• Svårt att fokusera
• Svårt att se nåt ljus i tunneln
• Stora problem med huden

Var hos en läkare förra måndagen och det var sjukt nervöst att gå dit. Jag bröt ihop efteråt av lättand och grät över att det kändes som att lite problem skulle bli lösta nu. Han var jättetrevlig, lyssnade och skrev genast två remisser. En till hud (för mitt eksem var ‘ettrigt’), och en till en rehabiliteringssamordnare. Han tyckte dessutom att jag skulle byta antidepressiva för att Citalopram inte ‘tagit mig hela vägen’. Hurra, det kan bli bättre – tänkte jag.

I onsdags var jag på gynekologisk cellprovtagning. Sköterskan verkade väldigt omhändertagande när jag sa att jag inte varit på nån gynekologisk undersökning förut. Men när jag låg i stolen sa hon att jag ‘var väldigt bra på att slappna av’… Där ser man. Resultat kommer väl om 1-2 månader. Cross mah fingers for no cancur.

Igår, tisdag, skulle Staffan (min läkare) ringa mellan 13 och 14. Jag var otroligt nervös inför det med… Eftersom jag mått så dåligt under helgen. Antar att jag är rädd för läkare. 14.15 hade han fortfarande inte hört av sig. 14.45 ringde jag Hälsan2 och de skulle ringa tillbaka. 15.25 fick jag äntligen prata med nån. Hon sa att hon såg att jag varit där för en vecka sen och att, ja, det vore ju logiskt att han skulle ringa men det stod inget uppskrivet i han schema.
Han hade glömt mig.
Hon frågade vad det gällde och jag berättade att jag skulle byta anti-depressiva och hon vart lite paff tror jag. Förmodligen för att det väl är ganska viktigt att INTE glömma bort nån som man VET mår dåligt. . . . . . . Hon frågade hur jag hade mått och jag blev gråtfärdig  men berättade att jag mått väldigt dåligt i helgen och att jag varit nere hela dagen.

Staffan var inte inne idag eller imorgon men hon sa att han skulle ringa på torsdag. Hon la till att jag kunde ringa tillbaka om jag kände att jag behövde.

Varför händer det aldrig nåt bra? Allt bara går åt helvete hela tiden…

På måndag ska jag till hud och på tisdag till den dära rehabiliteringssaken. Scared for my life. Bokstavligt talat. Tänk så säger dom att det inte finns nåt att göra.
Tänk så får jag inte hjälp. Tänk… så har jag inte rätt till att få pengar. Har inte haft nån inkomst på ett halvvår. Har sjukt dåligt samvete över att vara en sån börda för Petter.